lördag 2 november 2013

Det finns en blick i texterna, smidig, skärpt, överskärpt ibland, som hos pantern hos Rilke, eller hos en människa i dödsögonblicket. 
 Lars Norén om Myggor och tigrar

fredag 5 augusti 2011

torsdag 1 april 2010

fredag 6 november 2009

Jag har tänkt lägga upp länkar till artiklar om M&T, jag kan börja med den här, som (bortsett från att redaktionen klämt in vinjetten "strip lit") gör en intressant tolkning.

onsdag 30 september 2009

La mala vita

2005 framträdde en f.d camorraboss, Mario Savio, i napoletansk TV och uppmanade sin tonårige son (som han knappt umgåtts med och som nu satt för första gången i fängelse) att inte gå i sin fars fotspår. "Jag har redan sett den filmen", formulerade han det. Alltså: sonen skulle inte upprepa en karriär som bara ledde till elände utan sätta stopp nu, medan tid var. Mario Savio framträdde flera gånger i TV med detta "brev till sonen" (jag noterade det i Myggor och tigrar).
"Brevet" (det är i själva verket en lång text, närmare bestämt en roman) skrevs i samarbete med en journalist och gavs sedan ut 2006 med titeln La mala vita, lettera di un boss della camorra al figlio" på det ansedda förlaget Mondadori, med ett hårt foto av Savio på omslaget och med inledningsorden:

"Älskade Pietro...

... min son,
du och jag har aldrig talat mycket".

La mala vita är betydligt mer lättläst och mindre dyster och egenartad än I leoni di marmo av Giuseppe Misso, och den verkar ha blivit skriven med en filmatisering i åtanke.
Jag uppfattar romanen som spekulativ. Det är en underhållningsroman. Men i vissa stycken var det en svindlande upplevelse av igenkänning att läsa den.
Mario Savio var boss i De spanska kvarteren på sjuttiotalet, och flera episoder utspelar sig på gatorna under min balkong. Det var förvånande lätt att befinna sig inuti huvudet på en av dem jag tittade ner på; att veta hur blodet ser ut på den svarta gatan, och att vara så bekant med atmosfären.

Mario Savios skildring innehåller också en beskrivning av vad som antagligen är en ganska vanlig camorrafru. Utsatt för grov misshandel och otrohet - ändå förblir hon fullständigt lojal. Men Savio skriver:

"Man föreställer sig ofta bossens kvinna som en grym argbigga, listig, arrivistisk, sin makes medbrottsling och ibland till och med mer hänsynslös än han. Eller som ett lydigt och underkuvat kreatur, kanske intelligent men så fort hon vågar öppna munnen får hon stryk, samtidigt som hon är förmögen att komma med goda råd som därefter ofta faktiskt blir följda. Eller som en simpel lite korkad slavinna som köpts på marknaden för några kameler och som blivit satt att putsa och feja medan mannen sätter på den ena efter den andra i sängkammaren. Det är tänkbart att dessa typer existerar. De intresserar mig hursomhelst inte. Jag skiter faktiskt i dem. Det enda som intresserar mig är att slå fast att det inte finns någon som helst likhet mellan dessa schabloner och min Antonietta".

Porträttet av Antonietta dementerar på många sätt Savios egen dementi.


Site Meter